Tiden går fort. Ibland väldigt fort. Och under vissa perioder i livet går det rasande fort. Tydligen har jag haft en sådan period ett tag nu, när det inte riktigt har funnits tid (eller lust, kanske) att ägna någon uppmärksamhet åt något av mina hamburger-experiment. Således missade jag helt att uppmärksamma att mitt Happy Meal fyllde fyra år 2014 och nu missade jag även femårsdagen i söndags.

Men. Nu är det i alla fall dags för ett nytt inlägg, och för dig som kanske har hittat hit för första gången startar jag med en kort (?) sammanfattning och bakgrund, hur det kommer sig att någon vettig människa (för det tror jag att jag är) får för sig att starta ett sådant här experiment. Och lite om hur det kommer sig att samma vettiga person fem år senare faktiskt har kvar sin hamburgare på ett bord.

Det hela startade alltå för drygt fem år sedan. Då var det ett himla hallå om Joann Bruso och hennes Happy Meal som då fyllde ett år.  Jag hade ju läst om Joanns experiment i både svenska och utländska media, och diskuterat det faktum att hennes Happy Meal fyllde ett år utan några synbarliga krämpor var rätt äckligt. Flera i min omgivning sade att det aldrig skulle kunna hända med ett svenskt Happy Meal, och det fick mig att påbörja ett eget experiment för att se hur länge ett svenskt Happy Meal skulle överleva.

Lite senare, den 22 mars 2010, åkte jag därför till McDonald’s Jägersro i Malmö och köpte ett Happy Meal. Just det McDonald’s stängdes för övrigt några veckor senare, så mitt Happy Meal är garanterat det sista överlevande mealet därifrån – en riktigt raritet! Nu, fem år senare, lever mitt Happy Meal utan några större problem. Pommesen är stenhård. Verkligen stenhård.På ettårsdagen var den fortfarande ätbar, om än med en svag men tydlig smak av härsken olja, men nu smakar den riktigt härsket.

Coca-Colan lämnade redan på natten mellan dag 2 och dag 3 sin mugg, och dag 18 hade den i stort sett avdunstat. Morötterna är döda och förmodligen ruttna. Först misstänkte jag att påsen var laddad med någon form av gas, eftersom de inte förrän dag 19 började få mörka fläckar och något vitt, kanske mögelliknande, på sig. Men jag fick svar från McDonald’s att det faktiskt bara är vanlig luft i morotspåsen.

Den största skillnaden, som man kanske inte lägger märke till direkt, är den i stort sett totala avsaknaden av lukt. Det luktar verkligen nästan ingenting. Det luktar varken hamburgare, frityrolja eller äckligt. Bara ingenting.

På ettårsdagen tipsade jag om andra, liknande experiment. De flesta ganska nya, men den äldsta är inköpt 1996 – och lever än! Jag slår ett slag för dem en gång till:

  • Karen Hanrahan har alltså den äldsta nu levande hamburgare jag hittat, inköpt 1996. Hon har också en nyare, från 2008.
  • Carrie McLaren gjorde ett kort, men intressant, experiment 2005 med en McDonald’s hamburgare och en burgare från en lokal diner. Efter en vecka är det rejäl skillnad!
  • Sally Davies, fotograf i New York, startade sitt experiment 10 april 2010.
  • Ett kinesiskt experiment 2010 visar att luftfuktigheten i lokalen har stor betydelse, efter 20 dagar är hamburgaren från McDonald’s helt rutten och övertäckt av mögel
  • Christian Henning från Oklahoma City köpte sitt Happy Meal i början av maj 2010 och det visar fortfarande inga tecken på förstörelse
  • Från Super Size Me finns det ett intressant klipp där man ser hur flera olikaprodukter från McDonald’s ser ut efter tio veckor. Bara pommesen har överlevt, allt annat ser vidrigt ut.

Jag har själv startat ytterligare två experiment, för att se om större hamburgare ruttnar/möglar. Den 24 januari 2011 köpte jag en naturell McFeast på McDonald’s i Värnamo. Den har torkat på ungefär samma sätt som mitt Happy Meal utan att påverkas i övrigt, och därför har jag just idag satt igång ett helt nytt experiment.I morse gjorde jag en egen hamburgare av 250 gram nötfärs med salt och peppar som jag sedan stekte och lade i ett färskt bröd. Följ det experimentet på Hur länge överlever en hemgjord hamburgare?

Följ mig på Twitter om du vill hålla dig uppdaterad om mitt Happy Meal!